Mina rädslor kring graviditeten

Har under den senaste tiden kommit på mig själv med att känna en viss rädsla & oro kring graviditeten. Jag tror detta är väldigt vanligt dock, särskilt under första graviditeten. Man vet inte alls vad som väntar skall mer än det man får höra av andra som har barn.

Förlossningen –  Bara ordet är ju lite skrämmande. Ena stunden kan jag känna mig lugn och positiv och tänka att det kommer gå så bra så, klart det kommer göra ont men tänk vilken häftig grej! Andra stunden känna mig väldigt oroad och stressad när jag tänker på det. Tänk om det är nått fel på barnet? Det är inte smärtan i sig jag är mest rädd för har jag märkt, för jag är så beredd på att det kommer vara det ondaste jag någonsin kommer att uppleva. Det är mer skräcken för att något ska gå fel, främst med bebisen då.

Tiden efter förlossningen – Vad gör vi nu? Vi har aldrig gjort det här förut, hur ska man göra allt? Kommer vi klara av det här? Lite vad-har-vi-gett-oss-in-på- oro kring detta har börjat spöka i huvudet då & då. Har hört att det mesta faller sig naturligt och att man lär känna sin bebis snabbt men oron över detta finns endå. Jag kan också känna tvärtemot, att det här fixar vi galant! Men när oron sätter in kan jag känna mig väldigt låg & orolig över hela situationen.

Förhållandet – Kommer vårat förhållande att klara av det här? Det verkar vara så läskigt vanligt att par väljer att gå isär en tid efter att man fått barn. Det blir väl för mycket antar jag. Sömnlösa nätter vilket i sin tur leder till irritation som i sin tur leder till en distans mellan parterna, olika syn på uppfostran m.m.. Jag är också rädd för att hela förhållandet kanske blir ”bebis” och det man hade innan liksom inte finns kvar. Jag kan dock också tänka mig att det kan bli tvärtom, att man bli ä n n u mer kär i sin partner, känner ett ännu starkare band och är lyckligare tillsammans än vad man var innan. Jag hoppas såklart att så blir fallet för oss. Men det vet man ju inte nu. Jag vet iaf att jag kommer att göra allt för att vi ska hålla ihop.

Mammarollen – Kommer jag bli en bra mamma? Tänk om jag inte alls har det i mig och det inte faller sig naturligt för just mig? Det är endå en väldigt stor grej att bli förälder och ha ett så stort ansvar över en annan människa. Vilket är skrämmande.

Kärleken till barnet – Det här är nått jag faktiskt oroat mig för sen jag plussade. Den här enorma kärleken man kommer att känna för den här nya lilla människan. Underbart såklart, men det jag är rädd för är ju oron man ständigt kommer att känna att nått ska hända ens lilla. Och så kommer man ju känna resten av livet.

Detta är mina rädslor kring graviditeten, men jag kan ärligt säga att glädjen och lyckan över den väger över rädslorna. Men ibland tar dom över mina tankar. Försöker påminna mig själv att inte oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det är ju otroligt onödig energi. Ta det som det kommer och vara positiv i mitt tänkande. Är mer förväntansfull än rädd i alla fall, och hoppas att allt kommer gå bra med alla punkter ovan.

bild (12)

Våran lilla debutbild som vi gick ut med graviditeten med! :}

Body thoughts

 

Kim

Håller verkligen med K.K här.  För några år sen kämpade jag verkligen för att bli så smal jag bara kunde. Grejen är den, att min kropp är inte byggd för att vara supersmal så det såg bara konstigt ut på mig, men endå envisades man med att man bara skulle vara så smal som möjligt. Jag hade väl aldrig någon störning eller så, men hjärnspöken fanns det helt klart. Och när jag tänker tillbaka tyckte jag nog inte ens att det var attraktivt att vara supersmal heller, men somsagt, jag bara skulle vara det. Jag är lite kurvig by nature och jag älskar det, idag. Folk som är naturligt smala är fint, men att starva sig själv smal, not so much i mina ögon. Jag vill ha lite curves, och med det menar jag inte att jag på något sätt vill va överviktig som en del misstar med ordet kurvig, en snygg platt mage, lår & ass. Jag vill att det ska finnas lite & ta i så att säga haha.. Dom tjejerna jag tycker är sexigast har kurvor. & Jag tror inte att jag skulle bli supersugen på en superspinkig tjej om jag var kille om jag ska va ärlig. Jag hoppas ingen tar illa vid sig. För alla får se ut som man vill. Det här är bara mina åsikter. Och det jag ville få fram med inlägget är att jag är glad att jag inte längre tänker i skinny-osunda-tankar om min kropp. Nu vill jag mest bara bli mer vältränad & fast och gå ner lite extrakilon, men jag känner inte den där smalhetsen längre. Vilket är skönt.

Love/w

words

bild (12)

Jag känner mig starkare än vad jag någonsin känt mig, lycklig på riktigt, tacksam för att jag har min fina familj och mina fina vänner, tacksam för allt jag har, glad att jag inte bryr mig vad andra tycker och tänker utan kör min grej, glad att jag är den jag är, för jag skulle aldrig vilja vara någon annan, glad att jag känner och tänker såhär, för det är jäkligt härligt.

Love/w

Todays

hej bild (16) bild (19)

bild (20)

Todays me

Godmorgon söndag! Jag är klar, ska chilla lite sen sticka iväg till jobbet. Jag mår bättre nu, men endå är jag absolut inte helt hundra. Jag känner mig förutom lite sjuk fysiskt, lite sjuk inuti också, deppig, kanske har man gått och blivit vårdeprimerad? Eller det kanske var att ta i. Men jag känner inte riktigt igen mig själv i vilket fall. Min hjärna vill hitta på massa saker, men min kropp är trött och orklös, om ni fattar vad jag menar. & Jag är ju sån att mår jag dåligt så tar jag tag i det och tar reda på: varför mår du dåligt? Vad kan jag göra för att må bättre?. Men just nu känner jag bara att jag inte ens orkar deala med det alls, och det är ovanligt.. Jag låter mig själv må såhär för idag, men imorgon ska jag ta tag i det. Det här går inte. Även fast det finns en hel del oro omkring mig just nu, så är det endå dags att rycka upp sig. Jag orkar ju inte ens fixa håret längre! Haha. DÅ är det något som inte står rätt till.

Hoppas ni har haft en fin helg iaf! :}

Love/w

Shape up

bild (56)

Pic from 12

Det råder en väldig träningshets överallt tycker jag. Det är ju en väldigt bra trend, som uppmuntrar till ett nyttigare liv med mycket träning och väldigt mycket smoothies haha. Jag kan dock inte undgå att känna en viss ångest. Och det är för att jag själv känner mig sämst i jämförelse med alla träningsbilder man ser dagligen. Andras framsteg och resultat. Jag älskar att träna, men på senaste tiden har jag verkligen tappat det känner jag. Jag får ju väldigt mycket daglig motion, men det räcker verkligen inte. Jag måste ta tag i detta, den enda som kan göra skillnad är ju en själv så man ska inte klaga utan ta tag i det helt enkelt. Och det är vad jag ska göra. Tänkte börja med powerwalks med övningar efter, squats med vikter och plankan som är en favorit. Sen öka på mer och mer. Jag har faktiskt aldrig känt mig såhär ur form som nu och det ger mig ångest, men samtidigt är det väldigt motiverande.

Love/w